Nu är alla hemma igen efter en mycket lyckad resa med fantastiskt väder. Tre av fyra lyckades nå toppen av Aconcagua vilket får ses som väldigt lyckat och ingen hade några problem med höjden. Nu är det tillbaka till vardagen och så fort alla har kommit ikapp hemma och på jobbet så börjar efterarbetat med att lägga upp bilder och sedan ska det också skrivas en reseberättesle i två delar som kommer att läggas upp på hemsidan.

Team Lajt är nu framme vid Camp Colera (5987m).

Det är härifrån de kommer att göra toppattacken, som beräknas ta mellan 8 och 12 timmar. De har flera extra dagar för att invänta bättre väderförhållanden om det behövs. Men det är möjligt att de gör ett försök på toppen redan imorgon!

Igår gjorde Team Lajt en topptur till Rincon. Det började kännas tungt på 5000 meters höjd, alla har haft dålig aptit de senaste dagarna. Mei och Tobias fortsatte ändå till toppen på 5318 meter.

Rincon

Idag har de haft en vilodag och imorgon går de ner till Vallecitos Vallecitos (2967m) för att sedan åka tillbaka till Mendoza på söndag morgon.

Team Lajt are ok, and have now reached the goal for today.
Latitude: -32.97945
Longitude: -69.4147
Höjd: 4288 möh

Team Lajt are ok, and have now reached the goal for today.
Latitude: -32.97946
Longitude: -69.4147
Höjd: 4288 möh

Team Lajt are ok, and have now reached the goal for today.
Latitude: -32.98422
Longitude: -69.38995
Höjd: 3763 möh

Team Lajt have now reached the summit!
Latitude: -32.97311
Longitude: -69.40027
Höjd: 4219 möh

Team Lajt have now reached the summit!
Latitude: -32.97392
Longitude: -69.39844
Höjd: 4147 möh

Team Lajt are ok, and have now reached the goal for today.
Latitude: -32.98135
Longitude: -69.38922
Höjd: 3575 möh

Team Lajt are ok, and have now reached the goal for today.
Latitude: 59.92574
Longitude: 10.751
Höjd: 21 möh

Energi åtgång

Harris-Benedicts princip är en metod som används för att beräkna de dagliga kaloribehov i vila http://en.wikipedia.org/wiki/Harris-Benedict_equation

BMR calculation for men
BMR = 66.5 + ( 13.75 x weight in kg ) + ( 5.003 x height in cm ) - ( 6.775 x age in years )

BMR Tobias 66.5 + ( 13.75 x 83 ) + ( 5.003 x 184 ) - ( 6.775 x 26 ) = 1952,152

http://en.wikipedia.org/wiki/Metabolic_equivalent
Uppskattar att vi kommer ligga mellan 7 och 8 på MET-skalan och kommer gå ca 6h om dagen..

http://www.kristensguide.com/Health/Weight_Loss/weight_loss_profile_calculator.asp

18h lugn aktivitet (1952,152 / 24) * 18 = 1464,114
Totalt = 1464,114 + 2278 + 1302 = 5044,114

Jag kommer alltså göra av med ca 5000 kalorier per dag.

Energi

Påsmat

Drytechs REAL Turmat kommer i flera olika smaker där energi innehållet variera väldigt från hela 684 kcal ner till 488 kcal per påse. Eftersom det varierar så mycket har vi medvetet valt mest av de men högst energiinnehåll. Frukostblandning innehåller bara 366kcal så de har vi valt bort helt. Vi kommer äta påsmat till frukost, lunch och middag.

Med de vi har valt får vi ett snitt på 629,34 kcal per påse.
Detta ger 629,34 * 3 = 1 888,02 kcal per dag.

Nötter

Ett livsmedel som är gott och har hög energitäthet är nötter. Vi har bestämt att ha med 100g nötter per dag av varierad sort.

Choklad

Choklad är gott och har hyfsad hög energitäthet vi har bestämt att vi ska ha med oss 60g per dag.

Fett

Då fett är så energitätt kommer vi ha med oss 50g extra olja per dag som blandas ner i påsmaten för att ge den mer energi. Smör är godast men svårt att hantera i värmen/kylan så det blir någon olija som vi köper i Mendoza.

Olivolja 880
Smör 710
Kokosfett 880

Totalt vanlig dag

Totalt topptursdag

Viktförlust

Energi förbrukning - engergi intag = engergi underskott
5044,114 - 3294,02 = 1 750,094

9 kcal är ett gram fett men mänsklig fettmassa är inte bara rent fett, så ett kilo fettmassa är ungefär 7500 kcal.

Det gör att vi kommer tappa nästan 1 kg på 4 dagar! Blir bra för beach 2012 :P
Det ultimata hade så klart varit att inte gå minus alls men då den totala vikten är så viktig och vi redan bär nästan 610g mat per dag tror vi att detta är en bra avvägning mellan svält och vikt. På topptursdagarna som är långa och hårda äter vi nästan 5000kcal men kommer troligtvis göra av med mer än så.

Läs också

Vår matuträkning för Aconcagua
Vår matplanering för Aconcagua

Utebloggen Joels tankar om mat och kalorier när han skulle till Pamir i somras
http://joljon.blogg.se/2011/june/utkast-juni-30-2011.html

Jag skrev tidigare om vår matplanering för Aconcagua och när vi var i Göteborg för några veckor sen handlade vi in allt på XXL i Sisjön, Göteborg. Vi fick inte allt som vi hade planerat men nästan.

Victor med all nyinköpt mat

Vi har bestämt oss för att använda gas som bränsle på hela Aconcaguaturen och aclimatiseringsturen. Tanken är att vi ska utvärdera åtgången lite under acklimatiseringsturen och eventuellt justera lite tills vi ska iväg till Aconcagua.

Det har tyvärr varit ganska tyst här på sistone och som ni säkert har gissat beror detta på att avfärd närmar sig med stormsteg och med det en större arbetsbörda och en lista med måsten som bara växer. Vi har dock varit bättre att uppdatera vår Facebooksida, så för att få med sig det senaste rekommenderar jag att gilla oss där. Det går även bra att läsa allt vi skriver på vår Faceboksida utan att vara medlem på Facebook.

Bortfall

På grund av problem med ett knä har tyvärr Stefan valt att inte följa med, så vi är alltså än en gång bara tre. Stefan är dock i gott mod och har sikte på att göra ett nytt försök redan om ett år.

Tält

Nu när vi bara är tre går planen med två stycken tvåmanna tält bort, men som tur är får vi låna ett The North Face VE 25 tält av Øystein. VE 25 är ett tremanna expeditionstält som passar endamålet perfekt.

Liggunderlag

Vi har i sista sekund gjort en hel omvändning när det gäller liggunderlag. Vi hade alla 3 (4) uppblåsbara liggunderlag: Therm-a-Rest ProLite och Exped DownMat. Vi har nu istället valt att köpa Therm-a-Rest® Z-Lite™. Detta på grund av flera fördelar som ett tradionelt liggunderlag har mot ett modernt uppblåstbart.

• Vikten, det väger endast 390 gram mot 940 gram som mitt Therm-a-Rest ProLite Plus Large väger. 
• Tåligheten, Aconcagua är känt för sin stenighet och ett punkterat liggunderlag kan vara slutet på expeditionen.
• Väderbeständigheten, då det är gjort av cellplast tål det vatten och kan packas utanpå redan överfulla ryggsäckar.
• Packvolym, även om det har större volym sparar man ändå plats då man inte behöver ha det i säcken.

Flagga

Som jag skrev om tidigare har vi beställt Lajt flaggor, dessa har nu kommit och vi är mer än nöjda med resultatet.

Träff i Göteborg

Helgen 18-20 november träffades Lajt i Göteborg, för gemensam träning, handling och teambuilding. Helgen var mycket lyckad och jag kom hem med min stora ryggsäck full med ny utrustning och min 140L Duffel full med mat och proteinbars, totalt 28kg för Victor och mig!

Träning

För min del har det varit mycket träning den senaste tiden och känner mig i bra form. Jag har varit ute varje helg på heldagars vandringar med ca 35kg på ryggen och nu i helgen tog jag med tältet och övernattade. Min plan är att nu börja dra ner på träningen för att inte träna alls sista veckan.

Karta / spot

Både aclimatiseringsturen och Aconcaguaturen ligger nu utritade på en google map här. På denna karta kommer alla våra incheckningar från Spot att visas, på så sätt kan ni enkelt följa hur det går för oss och vart vi är påväg.

Vilket bränsle som är det rätta finns det många åsikter om. För oss stod valet mellan bensin och gas. När det gäller vikt är gas att föredra framför bensin medan gas är dyrare. Bensin rekommenderas som bränsle i kalla förhållanden medan gas föredras vid plusgrader.

Ska man använda bensin är kemisk bensin (eng. white gas) att föredra då den sotar, luktar och innehåller mindre föroreningar än vanlig bilbensin. När bensin används så krävs en del förarbete då den måste sättas under tryck och förvärmas innan den kan användas. Bensin kräver också mer syre vilket är en bristvara på hög höjd.

Gas är däremot renare, tystare, säkrare, enklare och kräver inget förarbetet jämfört med bensin. Men rekommenderas inte som bränsle i kallt klimat, men fungerar bättre på hög höjd! Detta beror delvis på att det låga lufttrycket gör att gasen, som i flaskan är i vätskeform, förgasar sig vid betydligt lägre temperatur än vid havsytan. Det finns olika gasblandningar och olika blandningar passar olika bra beroende på förutsättningarna. Gas med högre propanhalt fungerar exempelvis bättre i kyla.

Mer information om olika bränslen
Tråd på utsidan om Gas på hög höjd?

Tobias mailade Joel som har Utebloggen och var på Aconcagua 2009 och han svarade.

“Apropå gas, så fungerade det bra för min del. Du får dock vara beredd att värma behållaren i t.ex. sovsäcken osv. om det är kallt. Vi överskattade behovet av gas, och tog alltså med oss för mycket. Man brukar säga att en mindre behållare 230gr räcker till att smälta/koka ca. 10L vatten. Har ni en stor behållare bör den räcka till två dagar. Sedan är det bara att uppskatta antalet dagar. Dock med reservation för att det givetvis går åt mer gas om ju kallare det är.

Gas kan du köpa i ett flertal utebutiker i Mendoza. Jag minns inte namnet på stället där vi köpte, men det var absolut inga problem att hitta gas. Priset minns jag inte heller, men det var iaf överkomligt. Jag upplevde det inte som hutlöst på något sätt.”

Vi har bestämt oss för att bara köra med gas. Om detta är en korrekt uppfattning får vi se efter att ha använt gas som bränsle på Aconcagua vid årsskiftet 2011/2012!

“Det finns fyra GSM-varianter: GSM-850, GSM-900, GSM-1800 och GSM-1900, vilka motsvarar de olika frekvensområden i megahertz som används för överföring av tal och data. Varje kanal har ett frekvensintervall på 200 kHz. I Argentina, som ligger i Region 2 enligt Internationella Radioreglementet, används GSM-850 och GSM-1900, eftersom de andra frekvensområdena är avdelade för annat ändamål i Region 2. I Europa, som ligger i Radioreglementets Region 1 används GSM-900 och GSM-1800 enligt den bandfördelning som gäller för denna region.”

http://sv.wikipedia.org/wiki/GSM

För att ens mobil ska fungera i Argentina måste den ha Trippelband eller Quadband. Trippelband är gsm 900/1800/1900 och Quadband är gsm 850/900/1800/1900.
Ju lägre frekvensen är ju längre är räckvidden och överföringseffekten i telefonen är begränsad till högst 2 watt i GSM850/900 och 1 watt i GSM1800/1900. Detta gör att en quardband telefon är att föredra då den i alla fall i teorin bör ha längre räckvidd.

Både jag och Victor har idag smartphones vilka har dålig batteritid, är ömtåliga och stöldbegärliga. Så vi kom fram till att vi behövde osmartaphones med att köpa en med minst Trippelband  kostar 600kr vilket kändes väldigt onödigt. Efter lite funderade kom jag på att jag borde ha en telefon liggande någonstans vilket jag hade, det är en Nokia 5310 XpressMusic med Quadband, Emilie hade även en Sony Ericsson K530i liggande som Victor får låna.

När det gäller mottagning på Aconcagua så har vi läst lite olika, men vi räknar med att vi inte kommer att ha någon mottagning så vi planerar efter det. För att garantera uppdatering av bloggen har vi köpt en Spot2 Personal Tracker Satellite GPS Messenger.

Nokia 5310 XpressMusic
(E)GPRS 850/900/1800/1900 (Quadband)

Sony Ericsson K530i
GSM/GPRS 900/1800/1900 (Trippelband)

Vi har köpte en Spot2 Personal Tracker Satellite GPS Messenger från Amazon.co.uk för £119.99 + frakt för £5.47, totalt 1 407 kr. Det känns som det är väl investerade pengar för att kunna skicka uppdateringar till våra familjer, vänner och läsare men även som en extra säkerhet om något mot förmodan skulle hända.

Spot är satellitbaserad nödsändare som har täckning över nästan hela jordklotet. Spoten fungerar inte bara för nödsituationer utan är även ett utmärkt redskap för att kommunicera med familj och vänner under resans gång. Du kan exempelvis skicka dina GPS-kordinater med jämna mellanrum för att visa var du är och att du mår bra även om du inte har mobiltelefontäckning. Uppstår problem kan du skicka nödmeddelande till utvalda vänner och är du i akut behov av hjälp finns möjligheten att alarmera räddningstjänsten i det land du befinner dig. Den har även inbyggt stöd för att posta uppdateringar på Facebook.

För att spoten ska fungera krävs ett abonnemang som kostar € 99 (903sek) per år.

Storlek: 9,4 x 6,6 x 2,5 cm
Vikt: 147,4 gram
Temperaturgränser: -30C till +60C
Höjdgränser: -100 m till +6500 m.

Här kommer vår budget för Aconcagua, förutom det i tabellen nedan tillkommer all utrustning och transport till och från Gardermoen. En summering av kostnaden för all utrustning kommer i ett senare inlägg.

Till Acocgaua behöver man två ryggsäckar en stor på ca 100L och en liten och lätt till toppturen. Det finns inte jätte många ryggsäcka på marknaden i storleken 100L, Prisjakt säger 34 st över 90L men då är flera av dessa gamla modeller som kan vara svåra att få tag på. Tre av oss har valt att köpa nya Arc'teryx ryggsäckar för turen då de har fått mycket god kritik.

När det gäller topptursryggsäck har 3 av teamet valt Mountain Hardwear Scrambler 2010, mest på grund av att Addnature har haft kampanj på den och sålt det för endast 499 kr.

Ryggsäckar:

En seriös expedition måste ha en flagga så även våran, därför har vi bestämt oss för att beställa fem flaggor från http://flagga.com/ i storleken 500x280mm. Flaggan blir enkeltryckt i 3 färger: vit, ljusblått och svart/väldigt mörkblått och för detta får vi betala 184:- per flagga.

Här är vår matplanering för hela Aconcaguaturen inklusive aclimatiseringsturen. I denna översikten finns endast påsmat och bars med men det kommer ett mer detaljerat inlägg inom kort.

Angelica, Victor och Emilie sitter och väntar på att påsmaten ska bli klar på Island i somras.

Jag har fortsatt min kläderresearch med att se vilka Strumpor/sockar jag skall ha till Aconcagua. Det kluriga är att när vi börjar gå kan det vara runt 30°C men på toppen ner till -30°C eller om vi har otur ännu lägre.

Alla är eniga om man skall satsa på två lager strumpor, där den inre strumpan är en så kallad liner som förflyttar fukt till den yttre och gör att eventuellt skav blir mellan strumporna istället för foten. Liners hjälper att hålla ett skikt av varm luft mellan huden och strumpan som bidrar till att hålla fötterna mycket varmare.

Frågan blir då om denna liner skall vara i ull eller syntet och här verkar det som nästan alla är eniga om att det ska vara en tunn syntetstrumpa gärna Coolmax. En stor fördel med syntet är att den är mer elastisk och tappar inte formen lika mycket/lätt vilket gör att risken för skoskav minskar. Syntet håller även mindre vätska så detta hjälper att hålla foten torr.

Jag har bestämt mig för att använda Bridgedale Coolmax Liner hela turen.

Som andra lager tänker jag att man måste anpassa sig efter värmen/kylan och ha olika beroende på höjden. Även här kommer frågan upp om det är syntet eller ull som är bäst och många tillverkare har strumpor som har en blandning av både syntet och ull.

Jag har bestämt mig för att köra med syntet och syntet/ull strumpor från X socks som jag har använt mycket och är super nöjd med tills de sista dagrarna då det är som kallast då blir det merinoullssockar från Smartwool.

Strumpor/sockar till Aconcagua

4 Bridgedale Coolmax Liner
1 X Socks Trekking Extreme Light Sock
1 X Socks Trekking Silver
1 X Socks Trekking Mountain Extra Warm
1 Smartwool Mountaineering Extra Heavy Mid-Calf Sock

Strumpor/sockar till aclimatiseringstur

3 Bridgedale Coolmax Liner
1 X Socks Trekking Extreme Light Sock
1 X Socks Trekking Silver
1 X Socks Trekking Mountain Extra Warm

Jag fick ett mail från en läsare vid namn Frank som undrade om sovsäckar så tänkte svara honom genom ett blogginlägg.

"Morrs,Sitter och läser ditt inlägg med intresse eftersom jag själv eventuellt kommer åka till Aconcagua i Januari. En av prylar som måste införskaffas är en ny sovsäck och det skulle vara intressant att veta vad du har för någon och vad den har för komfort temperatur./Frank"

Vad jag har läst mig till så rekommenderas det för Aconcagua en sovsäck som har -20°C som komfort, men har även sett packlistor med både högre och lägre komfortgräns.

Anneli Wester som har varit på Aconcagua två gånger (2009 och 2010) svarade följande när jag frågade henne om temperaturen på Aconcagua:

"Har som kallast haft ca -22 på natten, oftare runt -18--20 i camp Colera (samma som camp Berlin). I de andra lägren så dra av ca 5 grader per läger ungefär, som kallast alltså."

Det som gör valet av sovsäck ännu svårare är att det är sommar i Argentina i januari och Mendoza har då en temperatur på 20-30°C. Detta gör att samma sovsäck skall användas från 20°C till -20°C. Detta gör att en sovsäck med helzip är ett krav.

Ett annat alternativ är att ha två sovsäckar, en tunn och en tjockare och på så sätt går det enkelt att reglera värmen efter behov. Först den tunna för att byta till den tjockare för att till sist använda båda. Om man redan är ägare av två sovsäckar som tillsammans ger en komfort temperatur på ca -20°C är det ett billigt och bra alternativ.

När det kommer till dun / syntet har Naturkompaniet en bra artikel, där följande går att läsa:

"En dunsovsäck ger dig mesta möjliga värme per gram fyllning. Om du prioriterar låg vikt och liten volym ska du välja en dunsovsäck. Tänk på att dun kräver lite extra varsamhet i hanteringen. Dunet är känsligt för fukt och värmer inte lika bra när det blivit blött. Det är viktigt att hålla dunsäcken ren och torr."

Min erfarnehet är att vintersovsäckar i syntet är så otroligt skrymmade så det går bort bara av den anledningen, men även värme per gram är en viktig faktor i sammanhanget Vi har alla fyra dunsovsäckar (jag har själv bytt ut alla mina sovsäckar till dun).

Vintersovsäckar i allmänhet och vinterdunsovsäckar  i synerhet är mycket dyra, speciellt i Sverige. Som all frilufsutrsutning är även sovsäckar billigare i USA och det går att spara en rejäl slant på att passa på att handla en när man är där eller om man har någon vän som är där (Tack Øystein).

Det finns ett annat mycket prisvärt alternativ om man inte kan ta sig till USA: Roberts.pl. Roberts beskriver sig själv så här:
“ROBERT'S OUTDOOR EQUIPMENT specialises in production of down filled wear and down sleeping bags filled with natural down, goose down or duck down. Down sleeping bags - for summer and winter, oneseason and multiseason, tourist, outdoor and climbing, trekking and expedition, Himalayan and polar, hunting, survival and army.”

Både Mattias och Victor kommer ha Roberts sovsäckar på Aconcagua och jag och Stefan har sommar/3 säsongssäckar där ifrån. Som det går att läsa ut av tabellen nedan är Roberts mycket prisvärda och matchar USA priserna bra och krossar de svenska priserna. En annan stor fördel med Roberts är att de gör sovsäckarna efter beställningen alltså de måttsys och man kan själv välja färg på varje tygbit. Jag sov i min tre säsongs på Svellnosbreen runt turen och är super nöjd, hög kvalité och många smarta lösningar.

Vårt val av sovsäckar har präglas en hel del av att sovsäcken ska kunna användas på andra expeditioner och vinterturen i Skandinavien, där av lite varmare sovsäckar än vi kanske behöver.
 

Avslutar med en lista över vad jag tycker men ska tänka på vid köp av sovsäck till Aconcagua.

• Välj en dunsovsäck
• Välj en med en komfort -20°C om den är bara tänkt till Aconcagua
• Välj en med  en komfort på -30°C eller lägre om du planerar andra bestigningar/turer
• Köp från USA eller Roberts
• Välj en i rätt storlek så du slipper värma upp massa extra luft
• Köp en med helzip

*designed to deliver restful sleep, down to -40°C

Jag har gjort lite research om underställ inför Aconcagua och tittat på olika material, tillverkare och modeller. Jag har kommit fram till följade:

Gruppbild på toppen av stora Tverråtinden 2309 m.

- Missar man en enda gång då är det kört, då gör man inte mer sen. Man blir inte ens en invalid som får ligga i rullstol och bli tvångsmatad hela livet, man blir bara en kladdig fläck... i Norge.

- Men bortsett från det har det varit en bra tur!

- Helt underbart! Det har varit jätte jättekul och jätte jätteotäckt.

Samtal mellan Mattias och Øystein på toppen av Galdhøpiggen

Fredagen den 9 september lämnar Team Lajt tillsammans med förstärkning av två norska bergsgetter, Øystein och Geir Oslo för en helg i Jotunheimen. Målet är att gå Svellnosbreen runt, en klassisk ryggtravers med några av Norges (Nordens) högsta toppar. Det är sammanlagt 12 toppar över 2000 meter.

Vår bil med Tobias, Victor och Mattias anländer efter mörkrets inbrott på fredagskvällen till Spiterstulen. Den andra bilen har redan varit framme i en timme, så vi möter både en uppslagen lavvo (kåta) och färdig middag. Vi äter med god aptit och delar upp gemensam utrustning innan det är dags att gå och lägga sig. Vi skall upp tidigt imorgon.

Klockan ringer 05:00 och det är becksvart ute, jag känner sömnbristen i hela kroppen och funderar en sekund på att ligga kvar i min nya varma sovsäck, men kommer snabbt på andra tankar och kryper ut. Vi äter snabbt frukost och fixar det sista med utrustningen. Mindre än en timme senare är vi på väg i mörkret.

Mattias knyter in sig innan klättring upp på Tverråtinden M.

Norrmännen håller ett jobbigt högt tempo i mörkret och jag har nästan lite svårt att hänga på, med min tunga ryggsäck innehållande 60m rep och annan utrustning. Ganska snart kommer vi fram till glaciärkanten och vi har två möjliga vägar upp på Tverråtinden M 2302m. Antingen gå över glaciären, upp för backen och sedan upp på ryggen eller klättra facet. Vi väljer det sistnämnda. Vi märker fort att klättringen inte var tvärenkel och den fuktiga mossan tillsammans med ryggsäck och kängor, gör att vi inte känner oss säkra med att frisolo klättra upp. Vi bestämmer oss för “better safe than sorry” och plockar fram rep och kilar. Klättringen går bra men vi förlorar mycket tid på att säkra. Allt för mycket tid försvinner och väl uppe på toppen inser vi att vi ligger två timmar efter planen. Vi kanske skulle valt den enklare vägen upp.

Vi fortsätter på kammen och avverkar snabbt både Västra Tverråtinden, 2288 m och Stora Tverråtinden, 2309 m. Väl framme på Stora Tverråtinden är det dags för turens första rappell (visar sig bli enda). Vi hittar snabbt ankaret som består av diverse slingor, som sitter både med kil och runt håligheter i berget, det hela känns pålitligt. Vi är ivriga i väg då vi ligger flera timmar efter planen och funderar inte så noga på vart vi skall fira ner oss till. Geir är först ut och firar ner till den första platån. Väl nere är det mycket rep kvar så han bestämmer sig för att fira ner till även nästa platå. Vi andra följer snabbt efter, men väl nere finner vi inget nytt ankare. Vi har firat oss ner på fel ställe. Vi har fortfarande några meter rep kvar men målet ligger väldigt långt till sidan om oss, ska repet räcka? Nu inleds något som man kan likna en scen ur Cliffhanger. Vi springer bokstavligen på väggen för att få pendel för att nå stigen. Hela operationen går under omständigheterna ändå smidigt. Men när väl alla är nere upptäcker vi att repdraget tillsammans med att repet troligtvis har kilat fast gör att vi inte lyckas dra ner repet. Vi överväger en sekund att bara lämna det hängande på väggen. Men vi ändrar oss och Øystein börjar att tradklättra upp en bit, samma väg som vi kom ifrån och lyckas få loss repet.

Vi är återigen på väg, men nu ännu mer efter tidsplanen och med lite snabb uppskattning inser vi att om vi inte ändrar rutten kommer vi stå på Galdhøpiggens topp tidigast 21 och därifrån är det i alla fall tre timmar ner till lägret, då i mörker. Vi överväger att gå ner på glaciären och följa den ner, men ingen har lust att vända om redan. Vi kommer på ytterligare en ide. Vi kan korsa glaciären och hoppa över Tverråtindan, 2207 m, Ymelstinden,  2304 m och Storgjuvtinden, 2344 m. Istället gå upp på kammen mellan Storgjuvtinden och Galdhøpiggen för att fortsätta upp mot Galdhøpiggens topp.
Sagt och gjort. Vi tar på oss stegjärn och knyter in oss i rep och går med bestämnda steg över glaciären. Vi lyckas korsa glaciären utan några större problem. Vägen upp till kammen är brant och med mycket lösa stenar, men vi kämpar oss upp och ca en timme senare står vi på kammen.

Alla inknutna i rep på väg över glaciären

Nu börjar vandring och klättring mot Galdhøpiggens topp, Norges, Skandinaviens och norra Europas högsta berg. Vägen mot toppen är hård och är mestadels scrambling. Bitvis är det väldigt exponerat med flera hundra meter stup vid sidan om en. Klättringen är inte svår men utsikten gör sitt för psyket. Det märks dessutom att vi är högre nu, för mycket mer av nattens nysnö ligger kvar, det gör det halt och svårt att se underlaget.

När vi äntligen är uppe Galdhøpiggens topp har klockan hunnit bli lite efter 18 och vi känner oss trötta men nöjda och har inte någon jättelust att ta de två sista topparna på vägen ner. Så vi börjar gå den långa vägen ner.

Klockan 21.30 är vi nere vid tältet, då har vi i stort sett gått och klättrat i 15,5 timmar och bestigit 7 toppar över 2000. Det blev inte helt enligt planerna men vi är nöjda och glada ändå. Efter en dusch och intag av middag somnar vi alla fort och börjar drömma om nya toppar och expeditioner.

Tobias sover gott i sin nya sovsäck från Roberts efter 15,5 timmars vandring/klättring.

Vi finns nu mer även på Facebook, gilla oss!

Jag har nu köpt mig en Sony NEX-5n, uppföljaren till den kritikerrosade Sony NEX-5.Jag tror detta blir en perfekt kamera till Aconcagua expedtionen och alla framtida expedtioner. En kamera med stora möjligheter men i ett litet och lätt format.

Jag valde NEX-5ND, den dyare konfigureringen med både E16 mm f2,8 "pannkaksobjektiv" med vidvinkel och E18–55 mm f3,5–5,6 zoomobjektiv.

Mått: (BxHxD) 110,8 × 58,8 × 38,2 mm

Vikt: 210 gSensorupplösning: 16,1 Mp

Pris: 7 490 sekTouch-screen skärm

Electronic First Curtain shutter

ISO 100-25600* 10fps continuous shooting mode (i full upplösning)

In-camera CA, vignetting and distortion correctionAuto ISO limit of 3200

1080p 25fps + 50p HD film i AVCHD format

Filmen från Elbrus expedtionen finns nu på Youtube.

Planen är att det skall komma fler filmer framöver, så följ oss på: http://www.youtube.com/user/TeamLajt

Jag har gjort några små ändring/förbättringar av Lajt.com

Sök

Nu har Lajt.com Google Anpassad sökning, sök rutan finns uppe till höger.“Med Google Anpassad sökning kan du utnyttja Googles styrka och skapa anpassade sökupplevelser för din egen webbplats.”

Favicon

Lajt.com har nu fått en Favicon som är en miniatyr av vår logga.

Blogg title

Nu visas blogg inlägges överskrift i title

Engelsk title

Nu översätts title till engelska om du använder den engelska versionen av Lajt.com

Ändra språk med URL

Nu går det att tvinga Lajt.com till engelska med att lägga på ?lang=eng på urlen. Fungerar dock inte på blogg delen av Lajt.com

Auto version på css och js

Nu får användaren alltid se de senaste CSS och javascript. Webbläsaren kommer att kunna cacha filerna, men när ändringar görs i filerna kommer webbläsaren att se detta som en ny webbadress, så det kommer inte att använda den cachade kopian.

Vår tråd på Utsidan gav utdelning och vi kan hälsa Mattias välkommen till team Lajt! Mattias flyger från Stockholm och möter upp oss på Mendozas flygplats.

Mattias beskriver sig själv så här:

Jag är en glad & positiv östgöte på 29 år. Efter 5 års studier till agronom vid Sveriges Lantbruksuniversitet och ett halvår som utbytesstudent i Skottland har jag nu hamnat i Örebro. Arbetar som behandlingsingenjör med allt vad det innebär.

Har utanför Örebro köpt mig ett ruckel som jag sakta håller på att förvandla till ett hus. Efter jobbet spenderas även tid på gymmet, i simbassängen eller i löparspåret. När tid finns så reser jag gärna iväg till någon för mig ny och intressant plats. Kyla eller värme spelar mindre roll och livet är till för att levas, så ju mer äventyr desto bättre!

Sommaren 2012 reser vi (Tobias, Victor och Stefan) tillsammans med våra sambos till Kilimanjaro, Afrikas högsta naturliga punkt och ett av Seven summits bergen. Kilimanjaro ligger i norra Tanzania och är en utslocknad vulkan på 5 892 meter över havet. Det är även världens högsta fristående berg, det vill säga ett berg som inte ingår i någon bergskedja.

Vi kommer denna gång åka på en organiserad paketresa där förrutom bestigning blir safari och relax på Zanzibar. Detta blir första gången för oss alla i Afrika och för tjejerna första gången på hög höjd, mycket spännande. Det kommer mer inforrmation när vi börjar närma oss avresa.

Uppe på Kilimanjaro finns en glaciär som håller på att smälta. Det beror dock inte nödvändigtvis på den global uppvärmning som ofta hävdas. Flera vetenskapliga studier visar att glaciären har minskat sedan 1880-talet på grund av torrare väder. Detta har lett till mindre nederbörd på bergets topp. Berget kan bestigas utan erfarenhet av bergsbestigning men det är inte helt ofarligt. Det låga lufttrycket som den höga höjden innebär kan framkalla allvarlig höjdsjuka. Stora klippblock har dessutom dödat turister vid flera tillfällen då blocken rasat ner på grund av att glaciären smälter.

Bergsmassivet bär en tät vegetation upp till 4 500 meter över havet. I de nedre delarna, där nederbörden är ringa, består vegetationen mest av taggbärande växter eller ren stäppvegetation. Mellan 1 300 meters och 3 000 meters höjd är växtligheten rent tropisk. Ovanför 3 000 meters höjd finns gräsmark som i sin tur, vid 4 500 meter, efterträds av kala stenbäddar och lavafält med sträckor av lös sand.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kilimanjaro

I helgen var jag och Emilie var och hälsade på Victor och Angelica i Göteborg, denna gång blev det ingen vandring utan ett besök på Liseberg och en endags paddeltur i Vättlefjäll. Då vi i Norge fortfarande har ledigt annandag pingst (måndags) passade jag och Emilie på att stanna kvar i Göteborg för lite shopping. Jag passade på att utöka min träningsgarderob med följande:

• Sko - Vibram FiveFingers KSO
• Träningstshirt - Haglöfs Intense SS zip top
• Halvlånga träningstajts - Nike M DF Tech Capri
• Korta träningstajts - Nike DF Fil Sh Tight
• Löpstrumpa - Soc Running Pro Mid cut sock
• Löpstrumpa - Seger Running Thin Multi

Jag har än så länge hunnit testa Haglöfs Intense SS zip top, Seger Running Thin Multi och Vibram FiveFingers KS, alla tre är riktigt bra köp och jag tror att FiveFingers skorna kommer tillföra ett kul komplement till mina vanliga löparskor.

Då vi fick några extra dagar var vi tvungna att göra om tidsplaneringen för hela resan. När vi nu hade så gott om tid tänkte vi att det hade varit mycket roligare att flytta aklimatiseringen till ett annat berg istället för att spendera all tid på samma. På så sätt får man ju ut mycket mer av resan. Vi valde att bestiga några toppar i bergskedjan Cordon del Plata som är en liten bergskedja nära Mendoza. Vi börjar lågt för att sedan avsluta med Cerro Plata på 5966m. Därefter går resan tillbaka till Mendoza för att fixa tillstånd och sedan bege sig till Aconcagua för själva huvudbestigningen på denna resa. Här kommer vi att ha något kortare tid än tidigare till själva bestigningen då vi har en ganska lång aklimatiserings tur innan. 5 extra dagar är också reserverade till extradagar om vädret skulle vara dåligt.

Vi har även satt om nedräkningen så den nu pekar på det den bokade avresetiden.

Vi har nu äntligen bokat flygbiljetterna, med tanke på att vi skall resa över jul och nyår var vi lite sent ute. På grund av detta blev det lite andra datum och priser än vad vi tänkte från början. Vi tänkte att vi skulle åka söndag 18/12 och hem lördag 7/1 men eftersom helg priserna var mycket högre blir det torsdag 15/12 till tisdag 10/1, detta ger oss några extra dagar och en större chans att nå vårt mål och skulle allt gå bra har vi några extra dagar att se Argentina. Vi betalde 14 517 NOK (ca 16 845 SEK) för biljetterna.

Utresa - torsdag 15 december, 2011
Från	Till	Avgång	Ankomst	Flygbolag
Oslo Airport Gardermoen Norge	Paris Charles De Gaulle Frankrike	19:10	21:35	Air France Flygs av Regional CAE
Paris Charles De Gaulle Frankrike Terminal Aerogare 2 E	Santiago De Chile (Chile) Chile	23:20	09:35 16 dec	Air France
Santiago De Chile (Chile) Chile	Mendoza Argentina	13:35 16 dec	14:30 16 dec	Lan Airlines
Flygtid: 23h 20min

Hemresa - tisdag 10 januari, 2012
Från	Till	Avgång	Ankomst	Flybolag
Mendoza Argentina	Santiago De Chile (Chile) Chile	15:10	16:05	Lan Airlines
Santiago De Chile (Chile) Chile	Paris Charles De Gaulle Frankrike  Terminal Aerogare 2 E	17:30	11:00 11 jan	Air France
Paris Charles De Gaulle Frankrike	Oslo Airport Gardermoen Norge	15:55 11 jan	18:20 11 jan	Air France Flygs av Regional CAE
Flygtid: 23h 10min

Bild från Arlanda, vi på väg mot Elbrus

Det har redan från starten varit oklart vilka vi blir som reser till Aconcagua. När Victor kom upp med förslaget var jag genast positiv och tanken var då att det bara skulle bli oss två. Men efter en del funderande kom vi fram till att det vore bättre att vara fyra, två stycken tvåmannalag, detta för att öka säkerheten och flexibiliteten Vi började leta i våra umgängeskretsar efter fler som kunde vara intresserade.

Stefan tackade först nej, men efter en hel del funderande kom han fram till att han ville med även på detta äventyret, nu var vi alltså tre. Vi frågade runt bland flera kompisar men ingen var sugen att följa med av olika orsaker.

Øystein min vän och kollega som korsade Grönland (som jag skrev för något inlägg sen) var intresserad, men efter att varit fast på Grönland några dagar på grund av askan och därför förbrukat värdefull semester, inte kan följa med.

Så vi är fortfarande bara tre och har därför beslutat att försöka hitta någon via Utsidan.se som kan vara intresserad att följa med på vår resa. Är du intresserad eller känner någon som är det tveka inte att lämna en kommentar här.

Lajt.com är under en ständig utveckling och har under den senaste tiden jobbat med att fräscha upp och modernisera sidan genom att byta gammalt tabell räl till nya HTML5 taggar och CSS(3). Jag har även jobbat medatt skriva om en del av den bakomliggande PHP koden. Som utvecklare är det roligare att ny utveckla än att jobba med innehåll, men skall försöka bli bättre med uppdateringarna.

Saker som är på gång:

• Blogg inlägg som RSS
• Implementera ny “om oss “sida
• Nya bilder på “om oss”
• Nya bilder i galleriet
• Möjlighet för mail/SMS uppdateringar
• Poll

Vänner till oss som är eller skall ut på äventyr

AcrossGreenland

Min vän och kollega Øystein som just nu skidar över Grönland.

Läs mer på:

http://acrossgreenland.no/

http://www.gamme.no/

Båten Anna - Seglar jorden runt

Två vänner från studietiden som börjar segla jorden runt i sommar. 

“Vårat projekt går ut på att under två års tid segla jorden runt. Under tiden kommer vi att förena nytta med nöje genom att besöka så många platser och uppleva så mycket som det är möjligt. Traditioner kommer att skapas och även att kapas, kultur kommer att ses och upplevas och mat och dryck kommer att konsumeras. Under tiden kommer vi att försöka förmedla våra tankar och känslor genom sylvassa (kanske inte alltid) analyser.
För att kunna genomföra ett sånt här projekt måste man ha, just det, EN BÅT. Vi investerade i en långkölad Fortissimo Marieholm 33. Skönheten är 10 meter lång, 3 meter bred och är 1,4 meter djupgående. För stunden arbetar vi för fullt för att göra den långseglingsduglig för avfärden i slutet av juni 2011.”
http://batenanna.se/

Aconcagua (6962möh) ligger i västra Argentina, och är inte bara Sydamerikas högsta berg, utan även det högsta berget utanför Asien. Trots detta är det ett tekniskt väldigt lätt berg och kräver inga direkta tekniska kunskaper. Dock gör höjden att det inte är ett lätt berg att bestiga. Uppe på toppen finns bara 45% syre jämförelsevis mot vad som finns vid havsnivå. Detta gör att många som underskattar berget måste evakueras pga Akut höjdsjuka. Dödsfallen på berget är dock låga, och bara ett fåtal dör varje år.

Dagarna innan julafton går resan från göteborg med flyg till en stad i Argentina som heter Mendoza. Här kommer vi att skaffa gas till köket och om det är nått annat vi har missat. Här ordnar man också med dom tillstånd som krävs för att få bestiga Aconcagua. Härifrån reser man med buss till en liten håla som heter Puenta del inca, och det är härifrån man utgår. Två dagar tar det för att komma till baslägret Plaza de Mulas på 4370möh, där också världens högst belägna hotell ligger. Härifrån bär det av till Camp Canada på 4900möh. Sedan är nästa läger Camp Berlin på 5900möh som är sista stoppet innan toppen. Toppattacken härifrån är beräknad att ta någonstans mellan 8-12 timmar beroende på väder och hur bra acklematiserade vi har lyckats bli. Vi har även 3 extra dagar för toppattack om vädret inte skulle vara bra.

Sedan är det bara kvar att packa ihop och vandra ner till baslägret igen och därifrån vandra ut till Puenta del inca. Härifrån tar man bussen tillbaka igen till Mendoza och sedan flyget hem till Sverige igen. Mer detaljerad dag-till-dag planering finns till höger under länken "Planering".

Äntligen är reseberättelsen klar och upplagd på Elbrussidan.
Den finns även att läsa på Utsidan.se och Rajd.se 

Ibland så kämpar man så länge med en sak att man inte vågar tro att det är sant när det väl händer. Förberedelserna inför resan visade sig vara så tidsödande och omständliga att jag i tanken redan lagt tillbaka passet på hyllan. Det var många turer med flygbokningar innan biljetterna var klara, två dagar innan avfärd var visumen ännu inte kompletta och vi hade flera returer på vår beställda utrustning än vi någonsin trott möjligt. Men så stod vi där plötsligt på Arlanda med ryggsäckarna, som kvala in till bagageinlämningen både till storlek och vikt som handbagage. Turligt nog såg de försvinnande små ut jämfört med det mindre flyttlasset som utgjorde våra vandringsryggsäckar bredvid. Det var en lätt övermäktig känsla som slog oss alla tror jag när vi faktiskt insåg att vi inte bara avklarat första flyget, tagit oss till Arlanda utan även tagit oss igenom utrikesterminalen.

På väg mot ett äventyr

Vi var på väg till Mount Elbrus, 5642m, det berg som officiellt är det högsta i Europa. Beläget på gränsen till Georgien, i södra Ryssland är det onekligen ett aningen svåråtkomligt berg med dagens byråkratiska regler. Vi var fyra kompisar, tre killar och en tjej, som kallar oss Lajt som skulle ut på denna expedition. Jag kom till Arlanda klädd i mina storskor som enligt specifikation ska gå ner till -60 grader, i dubbla jackor och i var och en av jackfickorna hade jag tryckt ner en påse med frukostgröt. Inte för att det skulle se ut som jag gick omkring med två bomber i varje ficka utan för dom fick inte plats i handbagaget. I mina skor som hade ett stort överdrag placerades ungefär 20 stycken energibars som jag inte heller av viktmässiga kärl kunde lägga i väskan. Nertrycka i skornas överdrag syntes de inte alls. Jag gick igenom gaten och rynkar på ögonbrynen när det piper om mig. En kvinna iförd säkerhetsdräkt log och bad mig ta av mig skorna. "Great" tänkte jag, och drar ner dragkedjorna till överdragen och alla energibarsen ramlar ut kring fötterna på mig.

Vi avverkade resten av flygningen utan problem. Vi fick en natt på Moskvas ökänt beryktade flygplats, vilket visade sig vara en väldigt lugn och något nersliten tvåvåningskomplex med diverse små butiker. Nästa dag fortsatte turen till nästa flygterminal. Vi fick skanna bagaget för att gå igenom ingången på flygplatsen sedan innan vi checka in bagaget och sedan fick vi utan att någon kontrollerade oss ta vårt bagage till incheckningen och gå vidare på planet utan kontroll. Kort sagt, det är inget problem att ta vad du vill på ryska inrikesflyget. Denna del hade varit något vi sett fram med spänning emot. Först var vi nära att missa boardingtiden, i Ryssland har man inte en boardingtime och sedan går man på allteftersom. I Ryssland går man på klockslaget ut genom gaten och sedan är alla på. Springande hann vi fram och kom på planet. Det var rätt litet och vårt handbagage täckte upp motsvarade fem andra personers packning. Att flyga ryska inrikesflyg är som på att gå på Liseberg nya skräckåk för året, fast man vet att det inte finns några säkringslinjer. Det började med att kaptenen på planet tokvarvade motorn i 20 minuter, troligen för att höja passagerarnas förväntningar. Luftkonditioneringen klarade inte trycket av detta utan började spruta ut rök längst bak i planet, men flygvärdinnorna nickade bara artigt på huvudet när vi pekade på den och sedan bar det av. Dessa plan är inte heller isolerade för fem öre utan efter en timmes flygning satt man fullt påpälsad i dubbla jackor och mössa och önskade att man tillhörde dem i första klass som hade en filt liggande vid sin stol.

Kyla var något sekundärt i tankarna när vi landande i Mineralny Vody. En värmevåg i masugns temperatur slog mot oss när vi lämnade planet. Vi lotsades in i en liten nedsliten betongbyggnad som målats någon gång de senaste tjuguåren i en ljusblå nyans. Rummet hade ett enkelt rullband av träplattor där våra ryggsäckar så småningom kom åkande. Snabbt bytte vi skor till sådana mer anpassade, för temperaturen. Det var två passkontroller innan vi kom ut byggnaden och mötte där en guide från Pilgrim Tours som presenterade oss för vår chaufför Josef. Han log och hälsade på ryska och slängde in våra grejer i sin minibuss. Det var ytterligare passkontroller innan vi tog oss utanför området och där fick vi plocka fram kameran igen för Josef.

Från flygplatsen är det en fyra timmars bilfärd till Baksandalen. Vi lämnade snabbt den nedslitna Mineralnyie Vody bakom oss och var snart ut på landsbygden. Berg började ta form på sidorna om dalen vi körde igenom och vi satt alla som hundar med huvudet halvt hängande ur fönstret i samstämmiga ooohh och aaahhh. Ryssland är verkligen ett land av kontraster, där den splitternya Mercedes åker förbi den slitna traktorn. Men oavsett var man åkte vandrade boskapen fritt. Det gick kor bredvid vägen, de låg i diket eller stod demonstrativt mitt på vägsträcket. Vår chaufför Josef svängde vant minibussen mellan kossorna som de utgjorde de mest naturliga betonggrisarna på vägen. I Ryssland behöver man inga väghinder, de finns i naturlig formation.

Vi anlände till hotellet i Azau, en liten turistby vid foten av berget, ganska sent och fick en genomgång av området på en karta av en guide från vårt resebolag Pilgrim Tours. Vi diskuterade en stund med dem om vårt vägval. I motsats till de flesta turister var inte vårt mål att ta berget via linbanan som går upp till 3800 meter, det var faktiskt inte ens vårt mål att följa den upptrampade leden som gick under linbanan. Nej, vårt mål var att bestiga Europas största stenhög från en helt annan led än den traditionella leden. Den östra leden är inte bara längre, mindre använd, den går dessutom över en stor glaciär som vi varnades såg ut som en stor issjö, enligt guiden. En liten misskalkylering i våra planer kom vi fram till och tacka för hjälpen, gick tillbaka till hotellet och packade om våra väskor och beställde en taxi till nästa morgon.

Spänning, är att gå där ingen annan går.

Varför göra något lätt för sig, vari ligger äventyret att göra som alla andra? Det var inte vår refräng även om det slog mig att det hade varit skönt att inte alltid sätta ribban i höjd med stjärnorna när vi nästa morgon lämnades vid början av den östra ledens start. Den var i byn Elbrus, två byar bort från den vi sovit i. Den var dessutom i utkanten av slumområdet av den lilla byn där människor och boskap tryckes ihop i små skjul. Ryggsäckarna justerades en sista gång, vattensystem sattes på plats i den 25 gradiga värmen och de nya solglasögonen åkte på. Vi hivade upp ryggsäckarna på 30-35 kg på ryggarna och vände blicken uppåt. För uppåt gick det. Så vi gick, och gick och gick. Stigen ringade sig fram och tillbaka efter berget och tog oss meter för meter högre upp i dalen.

Vi kom gående uppåt mot början av den långa Irikdalen utefter en flod som efter många år grävt sig djupt ner i dalbotten. I den forsade glaciärvattnet fram. Där någonstans i det gigantiska spindelnätet av stigar tog vi en felsväng och kom av den riktiga stigen. För plötsligt gick stigen in i skogen och kom ut löpande efter flodens branta kanter. Mödosamt tog vi oss fram utefter de branta sandbankarna och hoppades lite halvt att vi inte skulle rasa med stenarna som rasade nerför. Det var tidsödande och vi började frukta att detta verkligen var den enda led som fanns. Vi tittade gång på gång på kartan och kände lite frustrationen komma, vad hade vi gett oss in på?

Vi gjorde en liten genomsökning av området och kom fram till att det måsta finnas en stig högre upp ovanför oss där det flackade ut. Mödosamt tog vi oss uppåt, för det var rejält brant. Det är nästan bara att be om att ramla när man hugger tag i gräs och rötter för att lättare komma uppåt, och det var med mjölksyran som plågsamt pumpade genom benen som vi tog oss upp på en plattare kant och insåg att där gick den led som vi flera timmar tidigare hade vikt av ifrån. Lättade och glada fortsatte vi vandra.

över stock och sten var det, vi kom vid middagstid över trädgränsen och upp på kalslätterna. Vi mötte inte mycket folk på vägen och blev därför något förvånande när två hundar kom springande skällande mot oss. En skarp vissling hejade dem och en man klädd i en camodräkt uppenbarade sig över krönet framför oss. Han försökte prata med oss på ryska, vilket med vårt väldigt begränsade ord förråd inte gick så bra tills mannen pekar på Stefan och frågar "Vodka?" och pekar bortåt. Dah, nickar Stefan leende och vi slog följe bortåt. Mannen, som heter Elias, var en boskapsskötare som bodde i ett litet hopsnickrat skjul på 2500 meter. Där drev han boskap med sin kompanjon på sommaren och var räddningsguide på vintern under skidsäsongen. Vi blev bjudna på kefir, hemmagjord från deras boskap och gick igenom hela hans fotoalbum. Vi fick höra hela familjehistorien och varnade för acklimatisering och väder på berget. Vem har sagt att man behöver kunna ryska för att kommunicera med folk? Vi tackade Elias och fortsatte bortåt över kullen. Vi slog läger i dalen bortanför strax över 2500 meter när kvällningen kom. Det var en gräsfylld dal där en flock hästar betade lugnt en tiotalmeter från tältet. Lätt tvekade ställde vi gröten utanför på svällning. Antingen skulle hästarna få en kalasmåltid eller så skulle vi få en snabb frukost nästa morgon resonerade vi, och kröp ner i sovsäckarna och somnade direkt.

Halkiga upplevelser på grustäcka isfält

Nästa morgon fortsatte vi uppåt längs den nya gröna dalen. Vi såg tidigt vårt mål, en kam på 3500 meter. Den sista sträckningen tog oss över ett stort stenfält strax nedanför en stor glaciärbrant. Vi insåg snart att fältet i själva verket var en nedsmält glaciär där sanden utgjordes av lös sten som låg över isen. Det var slirigt, halkigt och väldigt löst att gå på. Den sista sträckningen upp till kammen på berget var rejält brant. Det var uppenbarligen ett välbesökt tältläger på dess topp. Det fanns små inringade stenvindskydd i mängder som vittnade om att många tältläger slagits där innan oss. Nu ska det sägas att vi inte bara var de som hade valt den långa vägen, med den tunga otympliga packningen. Man måste naturligtvis även bära med sig ett stort Hillebergstält. Den sorten som tar en massa plats och som inte går att sätta upp i någon av de små tältringarna. Efter en del ombyggnation och vi fick upp hela tältet. Jag kan väl inte påstå att det stod särskilt vackert men det fick duga. Vi var på 3500 meter och kunde se ut över kanten på kammen på glaciären som gick runt hela berget. Det var en glaciär i rörelse, tydliga sprickor vittnade om att det inte var helt utan risk att röra sig över denna. Det var en lång dag som var tillända och vi kröp nöjda till sovsäcken.

Träning i glaciärvandring

Vi sov länge för att låta kroppen vila maximalt. Ska vi dra det krasst så hade ingen av oss varit över några hundra höjdheter över den höjd vi nu befann oss på. Vi kunde tidigt på morgonen se figurer nere i dalen röra sig samma väg som vi gått dagen innan och mödosamt ta sig över isfältet med den lösa sanden. Det var inte mindre än sexton vitryssar som skulle ner på en led som gick åt motsatt håll från vårt. Vi fick i oss gröten, som denna dag var smaksatt med kiwi. Det diskuterades fortfarande vem som skulle laga denna gröt vilket var egentligen den ända måltid som krävde någon form av tillagning, allt annat var frystorkat. Denna diskussion om vem som är skyldig till en bränd gröt första dagen är fortfarande ett infekterat ämne som vi lämnar på berget. Det blev diplomatiskt så att Stefan koka gröt för han var först upp på morgonen. Fram emot lunch packa vi ryssäckarna med allt som vi inte skulle behöva det kommande dygnet och började vandra. Det skulle bli övning i glaciärvandring. Vi tog oss över den lilla stenkullen som skymde sikten för Elbrus, bakom den började glaciären. Vi knöt in oss och fram kom de nya stegjärnen. Klätterselarna spändes på och jag skickades i täten med en sond fast i handen. Det var inte första gången vi gick över en glaciär, men aldrig har jag sett en glaciär med så mycket sprickor. Det var små som man kunde kliva över och långa på flera meter som man fick gå runt medan man nyfiket tittade ner i dem för att beundra de formationer av is som bildades nere i sprickorna. Det tog en timma eller två att ta sig över glaciären innan vi nådde ett stort lavafält som låg på 3800 meter.

Elbrus är ett vulkaniskt berg och har ett långt lavafält som sträckte sig mellan 3800- 5000 meter. En del år ser man det knappt medan i år och som en följdeffekt av den ökade globala värmen så hade stora delar av lavafältet synliggjorts. Vi gick upp en bit över det stora stenfältet och stachade (gömde) våra saker bakom några stenar. Nu hade vi kommit en bra bit upp och kunde tydligt se ut över dalen och till den bergkedja som sträckte ut sig på andra sidan Baksanddalen. Elbrus ligger ungefär en mil från gränsen till Georgien och det är endast den bergkedjan som ligger på andra sidan som utgör gränsen. Vi gick tillbaka ner och tog oss tillbaka över glaciären. Vi hade blivit kvar betydligt längre än vi först planerat på lavafältet och nu kastade solen en lång skugga över glaciären då den påbörjade sitt försvinnande bakom Elbrus topp. Att bli fast på en mörk sprickfylld glaciär var inget som vi uppskattade så med en väldig fart gav vi oss iväg över den. Det gick vägen utan missöden och vi kom tillbaka till tältet. Vi hade nu sällskap av ett tiotal andra små tält och det såg ut som en mindre tältby som klamrade sig fast på bergskammen när vi kom tillbaka. Vi pratade lite med våra grannar i stenhögen bredvid oss och åt en sen middag.

Acklimatisering, ett klurigt fenomen

Det är ett välkänt fenomen att kroppen behöver tid att anpassa sig till de förändrade omständligheterna. Det är mindre mängd syre i luften, det råder ett annat tryck. Det medför att det kostar kroppen att tillgodogöra sig samma syremängd. Kroppen svarar med att som ett första försvar öka på pulsen, andningsfrekvens. Hjärtat arbetar hårdare för att distribuera mera syre ut i kroppen, dess frekvens ökar. Kroppen gör en prioritering av organen i kroppen och fördelar vätska till hjärnan i första hand. För att öka blodtrycket i blodkärlen i lungorna dras dessa ihop för att öka blodflödet. Dessa är de akuta faktorer som regleras, om man stannar kvar på hög höjd och genomför en acklimatisering kommer kroppen att vidta andra förändringar. Som andra steg, vid en längre vistelse börjar kroppen producera mera röda blodkroppar för att transportera runt mera syra på en mindre volym blod. Kroppen utvecklar även nya kapillärer som underlättar transportavståndet mellan de syrekrävande cellerna. Syrevidhäftningen till de röda blodkropparna är enzymreglerad och kroppen ökar enzymkoncentrationen i blodet. Det finns många bieffekter av detta, inte minst hjärnödem och blodproppar av röda kroppar som proppar igen blodkärl som inte är anpassade. Hur en individ reagerar när den utsätta för en altitudförändring är högst individuellt. En vis fårherde vi träffade på berget sa att hälften är genetiskt och resten är de högre makterna som avgör. Det var något vi kunde samliga skriva under på när skåningen i sammanhanget älgar iväg som en bergsget uppåt längs lavafältet och lämnade oss andra i släptåg. Särskilt jag upplevde det frustrerade jobbigt att anpassa mig till dessa nya förutsättningar. Det fanns en tunghet i benen, det var som att trava fram i sirap utan att kunna hitta kraft.

Glaciärvandring och acklimatiseringstur

Vi var tidigt uppe nästa morgon men inte i jämförelse med våra vittryska kollegor som alla var på väg när vi klev ur tältet. Alla saker packades ner och vi starta iväg samma väg som vi gått dagen innan. Denna gång kändes det säkrare att ge sig iväg ut på glaciären. Det var tidigare på dagen och därmed mindre sprickor och annat som kunde gå fel. Utan missöden tog vi oss över till lavafältet och hittade igen de grejer som vi gömt undan dagen innan. Dessvärre hade något gnagaraktigt varit på några energikakor. Vi bara log, för den stackars gnagaren hade förmodligen just fått uppleva sitt livs högsta sockerkick. Vi slog läger på 4300 meters höjd i en ny stenhög. Även denna stensamling krävde en del ombyggnad innan vårt stora schabrak fick plats. Mitt i allt började det hagla för att underlätta ytterligare.

Vi bestämde oss att vi skulle göra en acklimatiseringstur nästa dag. Hela tanken men acklimatisering är "Go high, sleep low". Detta innebär i praktiken att man under dagen utsätter kroppen för svårare omständighet och förhållanden som det sedan får anpassa sig till, medan man går ner på kvällen för att sova så att kroppen får återhämta sig och samtidigt underlättar uppbygganden för de nya förutsättningarna. Det var tungt, betydligt tyngre för en del av oss. Lavafältet smalnar av på ett ställe på ungefär 4500 meter där det sedan är en liten snötäckt bit innan det bär av uppåt till en rejälbrant där stenen åter sticker fram. Där på denna lilla topp fanns två ringar av sten. Vi satt en stund och åt en energikaka medan vi beundrade utsikten av bergskedjan till Georgien. Det var första gången sedan vi lämnade dalen som vi hade täckning så en del sms åkte iväg för att återknyta till verkligheten. Tillslut trampade vi vidare uppåt och nådde 4800 meter. Målet var att nå det ekvivalenta till Mont Blanc. Vi kom efter en del möda ungefär 50 meter över den hypotetiska topp vi alla satt upp vilket geografiskt låg ett halvt Europa bort. Glada i hågen över att stå på samma altitud som denna topp började vi vår färd neråt.

Det var vilodag nästa dag. Känslan av att ligga kvar i sovsäcken långt fram på dagen och att inte göra något var väldigt skön. Dessvärre var vädret för första gången inte riktigt med på våra planer och det förblev rätt mulet större delen av dagen. Det genomgående mönstret var annars att vi vaknade till strålande sol. Elbrus är ett väldigt högt berg sett till de omringande bergen och följaktligen stiger vinden kraftigt när det slår mot berget. Detta trycker i princip alla moln öppet i en rätt rejäl fart vilket gör att det lagom till eftermiddagen ansamlas en hel del moln som ger upphov till stora åskväder under eftermiddagen. Dessa kunde låta i timmar och mullra och blixtra, denna dag då vädret inte ville med sig kom även en rejäl hagelstorm på köpet. Det haglade ärtstora kulor som kom i stora sjok. Vi fick skaka av tältet och det täckte tillslut marken med några centimeter. Det var plötsligt vinter när vi tittade ut., Jag som tillbringat morgonen med att sola skakade bara på huvudet. Tobias och Victor som hade svårt att ligga still en hel dag roade sig med att bygga en fördämning i bäcken som rann utanför för att leda ner vattnet från bäcken som rann bredvid i den fåran och sedan täppte till den för att bygga ett badkar. Det blev inget dopp den dagen, men det såg rätt komiskt ut när alla hagel fastande i fördämningen och utgjorde nästan som ett skum i bassängen.

Stormiga vindar tvingade till evakuering

Nästa morgon var vädret lite bättre och vi tog oss upp till 4600 meter. Vi valde den största stenringen och ställde tältet åt samma håll som vinden blåste. Det började friskna på samtidigt som vi kom upp. Att vädret på Elbrus vänder fort är något vi snabbt fick erfara då det plötsligt blåste upp och den lilla sysslan att sätta upp tältet förvandlades till en brottningsmatch för att hålla kvar det i blåsten. Vi plockade tillslut isär den andra muren för att förstärka på vår som nu gick i en halvcirkel lika hög som tältet runt den. Vi murade på med snö för att hindra vinden från att slå igenom stenarna och knöt fast linorna i muren. Vinden piskade oss i ansiktet med isflingor när vi vände oss mot den och slog oss i ryggen när vi gick åt andra hållet. Tillslut kunde vi alla krypa in i tältet och få i oss lite mat. Det gick en stund, och skulle ha gått hela vägen om inte plötsligt vinden hade vänt. Hilleberg må vara de mest stabila i tältväg man hittar, men sidvind står den inte pall mot och det visade sig snart. De började med att tältlinan släppte, ett snarare den gick av på mitten och sedan bröt helvetet loss. Tältet böjde isigt i vinden och vi satt desperat i tältet och tryckte emot för att de inte skulle jämna sig med marken. Den första bågen bröts och snart följde de andra efter. Vi kastade snabbt ner våra saker i ryggsäckarna när vi insåg att om vi satt kvar här skulle vi inte ha ett tält kvar över våra huvuden, det var dags att evakuera.

Om det nu var en utmaning att sätta upp tältet i vinden kan jag lova att det var desto mer en utmaning att packa ihop tältet i den vinande stormen. Det blåste så vi fick lägga stenar på ryggsäckarna för att förhindra att de blåste iväg, och detta var inte lätta ryggsäckar. Med goggles och isyxor i händerna begav vi oss ner på lägre höjd. Vi högg oss fast i berget och gled sakta ner för snöbranten för att undankomma den utsatta positionen vi haft för vinden på toppen av lavafältet. Tobias som varit mitt i maten när det började blåsa kastade den åt sidan och följaktligen åkte hans rosa spork med. Hur det kom sig så korsades deras vägar än en gång 300 meter längre ner för berget då Tobias som krälar längs marken plötsligt skymtar något rosa i allt det vita runt honom och glatt plockat på sig sin spork igen. Vi tog oss ner till ungefär 4200 meter och slog läger. Vinden mojnade där när vi kom undan den utsatta positionen och vi satt oss ner med lagningskitet för att börja meka ihop tältbågarna. Det var en sorglig syn som mötte oss. Tältbågar med förvridna metalldelar i nästan 90 gradiga vinklar och de som förvridits till dess att de gått av. Vi hade med oss en extra tältstång som vi nu börja plocka delar ifrån för att meka ihop de befintliga. Snöret inne i bågarna hade gått av och vi fick knyta ihop dem. Dessutom hade en av tältbågarnas vassa kant skurit upp en meter lång remsa i tältbågskanalen. Det finns en del saker i livet som man inte tror sig göra. Att idka finsömnad sittande på 4000 meter för att tråckla ihop ett tält var inget att någonsin trott att jag skulle göra. Nu har jag även denna erfarenhet att lägga på listan. För er som undrar, jo det var kallt att sy! Killarna gick under tiden på vattenjakt, en syssla som tar både kraft och energi. Det rann en del glaciärvatten dagtid men dessa flöden var väldigt grunda och frös på eftermiddagarna när solen börja glida undan. Att hitta vatten på kvällen och morgonen involverade en hel del grävande innan dessa små flöden hittades djupt under isblock.

Efter storm kommer vilodag

Det var en något ofrivillig vilodag, men så blev det. Det tog på krafterna hos alla att ta sig i lä dagen innan och kvällen blev sen. Nästa morgon hade vi sällskap av en grupp ryssar som slagit läger några meter från oss. De hade samma dag bestigit berget och vi pratade en del med dem. När man går i svenska fjällen kan man som svensk le lite åt våra tyska grannar som kommer vandrade med sin splitternya utrustning. I Ryssland är vi svenskar motsvarigheten till tyskarna. För tanken att bära med sig konserver till 4000 meters höjd förfaller så idiotiskt att vi bara kunde skaka på huvudet åt den när vi trampade på gamla konservburkar när vi gick längs leden. Men när våra ryska grannar plockade upp färska grönsaker och en fetaostförpackning var leendet inte långt borta, droppen som fick det att rinna över när en av dem sträcker sig ner och plockar upp en förpackning med färsk juice. Vem bär med sig färskpressad apelsinjuice och potatis till 4600 meters höjd och bor i ett blommigt tält som såg ut att vara från att Rusta? Jo, våra ryska grannar. Helt underbara människor som hjälpte oss med vår fortsatta väg uppför berget.

Så vi hade vår vilodag, vi laddade på energi, drack massa vatten och vårdade utrustning. Vi bestämde att det inte var möjligt att följa vår ursprungsplan. Vi skulle aldrig lyckas att ta oss över toppen med all vår utrustning och ner i sadeln och upp till nästa topp och sedan ner till lägerplatsen på den västra leden på en dag. Det kändes tungt att måste överge vår ursprungsplan men det var något som vi redan misstänkt flera dagar innan.

Topptursdagen

Klockan ringde vid halv tre nästa morgon. Det var mörkt, kallt men stjärnklart utanför. Vi bestämde oss för att satsa. Vatten värmdes till frystorkade påsarna och trycktes ner. Alla saker var färdigpackade och stegjärnen snördes på, isyxorna greppades, pannlamporna justerades rätt på hjälmen och så bar det faktiskt av.

Det var fortfarande mörk, vår enda lyskälla var lampornas bleka sken och några stjärnor på himlen. Nedanför oss såg vi pannlampor vandra i mörkret, och vände vi blicken såg vi vandrade ljuskällor ovanför oss. Vi var faktiskt inte ensamma på Europas högsta berg denna tidiga timma. Det var dags att övervinna detta berg. Vi började den mödosamma sicksackningen upp för berget. Det gick inte fort, men inte långsamt. Det var inte särskilt kallt ute men järnet från stegjärnen hade en rejält kylande effekt på tårna. Klockan var nästan fem innan vi slutligen kunde ana en skiftning borta i horisonten. När det väl börja skifta gick det plötsligt fort och man såg nästan bokstavligen hur det glödande klotet gled upp för horisontens gråa kalla kant och försiktigt kunde man ana värmen från de första försiktiga strålarna. Vi skiftade mellan att vandra på sten och på snö. Efterhand blev det alltför brant att gå på snön och vi övergick att gå på stenmassorna bredvid. Långsamt segade vi höjdmeter för höjdmeter uppåt och stannade emellanåt för att flämta efter andan. Vi insåg till vår panik när vi solens strålar började bränna att en viktig utrustningsdetalj blivit kvar i tältet, solskyddsfaktorn. Tobias, som den bergget han för varje dag alltmer liknade, knatade ikapp ett gäng ukrainare som vi hade framför oss och fick en tub av dem. Vägen upp är trots det kan låta paradoxalt inte den rakaste vägen. Den gick åt vänster och sedan åt höger mellan stenpartier som stack fram i snön. Ibland var det faktiskt rätt oklart åt vilket håll man skulle gå. Elbrus må vara det högsta berget men det är ingalunda ett högt skarpt berg, utan snarare en kulle på dess topp.

Elbrus består av två systertoppar, en på 5621 meter och en på 5641 meter, dessa är belägna på var sin sida om en sadel med en höjdskillnad på ungefär 400 höjdmeter. För att ta sig till den högsta toppen måste man ta sig över den östra toppen om man kommer från den östra leden. Stigningen var kanske inte så brant som man kan föreställa sig men varje steg kände desto mer för varje höjdmeter. Mjölksyran pumpade i benen och lungorna bälgade av ansträngningen att sippra i sig tillräckligt med syre. Klockan tickade friskt på och den var mitt på dagen när vi slutligen nådde östra toppen. Vyn från toppen var minst sagt mäktig. Dock kändes det nästan lite konstigt då vi mötte andra som kom från den västra leden. Det var först när vi blickade ut åt andra hållet som vi insåg hur isolerat det varit på andra sidan berget. Vandrarna från den västa leden bildade bokstavligen en ringlande orm uppför vandringsleden, uppenbarligen hade vi gjort ett något udda vägval. Det var uppenbarligen ett flertimmars projekt att ta sig upp på västra toppen trots den slimmade packning som vi bar med oss. Väl medvetna om hur lätt vädret skiftade på berget samt att det var tydligt att folk på den västra toppen var på väg ner insåg även vi idiotin i att chansa på att ta den västra toppen. Vi tog våra bilder, njöt av utsikten och glade oss åt att vi tagit oss så långt som vi gjort.

Nerfärden påbörjades strax efter ett, och det märktes tydlig skillnad i snön. Den var betydligt mjukade och krävde med energi för att inte glida undan och trampa fast. Trots vi hade anti-snow lock under stegjärnen klumpades farligt mycket snö ihop sig under skorna. Vi hade tagit med oss uteslutande energibars och energikakor till toppturen. Detta höll en igång, men krävde mycket vätska samt energi att smälta. Det var jobbigt i slutändan att hålla igång på konstanta sockerkickar. Vi nådde slutligen tältet vid femtiden och pustade ut, solen lyste faktiskt fortfarande vilket var den enda dagen som vädret hållit i sig så bra.

Nerfärden

Nästa morgon var det dags för nerfärd. Väskorna packades än en gång och förvånansvärt nog var de fortfarande väldigt fulla. Vi tog oss tillbaka över glaciären som genomgått en anmärkningsvärd smältning på de få dagar som vi vistats på lavafältet. Kammen passerades med en hastig fart och vi nickade åt de vi mötte där. Istället för att stanna och laga mat, så knaprade vi i oss smulorna av våra energikakor. Vi kom av stigen lite när vi kom ur dalen och vek ner mot boskapsskötaren Elias stuga. Istället hamnade vi mitt i en flock får som betade en bit upp på berget. Vi stannade på en kort besök hos Elias innan vi fortsatte. Solen började sjunka på himmelen och vår energi var i botten men adrenalinet var på topp. Vi log när vi nådde trädgränsen och la på några kol. Det blev en lång vandring men vi tog oss faktiskt hela vägen ner den dagen och kom tillbaka till utkanten av slumområdet där vår chaufför hade lämnat oss tio dagar tidigare. Känslan av att vara tillbaka var nästan ofattbar när vi tittade tillbaka upp mot berget. Middag intogs den kvällen på en restaurang. Det spelade lite roll i sammanhanget att Stefan fick mua som en ko innan de förstod att Stefan ville ha kött och att vi fick slå armarna om oss och huttra för att få ölen kall. Lite charmigt hur internationellt kroppsspråket är. Det var rikligt härligt att få sätta tänderna i något annat än frystorkad pure och torra energikakor. Vi slog upp tältet i skogen precis i utkanten av byn den kvällen, det var väldigt mörkt när vi slog upp det men vi hittade en platt plätt. Det var nästan lite ironiskt för när vi vaknade nästa morgon insåg vi att vi satt upp tältet på ett promenadstråk. Inte särkilt konstigt att det var platt.

Sightseeing i ryska glesbyggden

Vi tog en taxi tillbaka nästa dag. Jag satt mig på sätet i minibussen, och lutade mig tillbaka, varför jag kom på tanken att stoppa handen bakom sätet. Där fiskade jag upp en bok, "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larson, på svenska. Döm min förvåning, men sedan hade jag lektyr resten av resan hem. Vi kom till tillbaka till hotellet och slängde upp alla sakerna i rummen. Jag tog en dusch, det är sällan man har hår som man kan dra bakåt och det står rakt ut av sig självt, men denna eftermiddag kunde jag det. Jag tittade på mitt sönderbrända ansikte i spegeln och de spruckna läpparna. Härjad efter alla dagar på berget, den duschen var nog den bästa i mitt liv. Vi tog en dag till sightseeing den dagen. Vi besökte en marknad i en liten närliggande by där vi utan att förstå det vandrade därifrån med mer kassar än vi kunde bära. Dagen avslutade med en middag på en rysk liten restaurang där vi högg in på de olika specialisterna. Vi vandrade tillbaka ut mot huvudvägen tillbaka till vårt hotell. Vi såg hur andra människor stod och viftade med tummen upp längs vägkanten, ryckte på axlarna och ställde oss längsmed vägen och gjorde tummen upp. Det tog ungefär en minut så stannade en bil. Vi tryckte in oss i den med alla påsar och fyllde bokstavligen hela bilen till brädden. Det kanske är fördomsfullt att säga det men att lifta i södra ryssland var inget jag hade satt på min att göra lista för denna resa. Det är en annan mentalitet som råder där nere. Folk är genuint vänliga och hjälpsamma. Det var en självklarhet för alla att om de hade plats i bilen och var på väg åt samma håll, så skulle de stanna och plocka upp en. Jag mötte människor som levde under förhållanden jag inte kunnat föreställa mig, fattigdomen slog mot en när man såg dem, men alltid hade de ett leende tillbaka om man hälsa vänligt på dem. Många sa innan resan att vi skulle vara försiktiga och se oss för och alltid vara på vakt. Helt ärligt är jag mer på vakt när jag går genom Stockholm än när jag vandrade på gatorna i de små bergsbyarna i skymning.

Hemfärd

Nästa dag var avresedag. Vi hade ordnat med en taxi som körde oss till en närliggande stad på väg till flyget där vi stannade ett par timmar för lite turistande. Det var trevligt och trots jag inte trodde det var möjligt så fick jag mer packning att släppa på. Vi kom till flyget och nog bar det emot att sätta på sig storskorna igen och alla tröjor och jackor för att ta oss genom gaten. Det var tur att vi var sen, vi fick nästan personlig guidning genom hela flygplatsen och övervikten på bagaget struntade de i när vi schasades iväg mot flyget. Snabbt var vi på väg upp i luften och än en gång fick vi inta krutbullen med ostskivan som var tjockare än brödet till middag. Vi landade sent, nära midnatt och tog en buss till nästa flygplats. Det var nästan en välbekant syn när vi återsåg våra bänkar där vi nära två veckor tidigare hade spenderat en natt. Återresan gick bra, och vi landade i Stockholm.

Äventyrare söker ständigt nya adrenalinkickar

Nu flera månader senare känns resan lite som en dröm, var vi verkligen där, frågar man sig när man tittar på fotona och de småklipp som vi tog med digitalkameran. Det känns nästan overkligt. Det var en resa där man hade så mycket förväntningar utan att riktigt kunna precisera vad man väntade sig. Man hade fördomar som krossades grovt och ersattes av respekt för de människor man mötte. Det rådde en anda av hopp, av glädje skulle jag säga. Det är en fattig region men som har börjat kunna livnära sig på den turistattraktion Baksandalen har blivit efter att stridigheterna har lugnat ner sig. Det är ett ställe jag varmt skulle rekommendera för en skidsemester med många fina åk under vintersäsongen eller för en längre vandring där många vackra ställen skulle upptäckas under sommaren. En dag ska vi tillbaka dit, för har ögonen en gång skådat de höga snötäckta bergen i fjärran i kontrast till en grönskade dalen full av äventyr är det svårt att göra annat än att längta tillbaka.

Den 25e Juli åkte vi till Ryssland för att bestiga europas högsta berg, Elbrus.
Elbrus ligger i bergskedjan Kaukasus som sträcker sig över 1000 km från Svarta havet i väst till Kaspiska havet i öst. Elbrus är beläget vid Georgiens gräns och består av två toppar västra toppen- 5642 m och östra toppen - 5621 m. Namnet kommer från persiskan och betyder ungefär "två toppar". Berget är vulkaniskt men inte aktivt.

Vi flög från Stockholm till Mineralnyie Vody via flygbyte och övernattning i Moskvas flygplats. Därifrån åkte vi sedan via minibuss ner till Terskol, där vi spenderar våran första natt och kollade runt lite i byn och packade om utrustningen. Dagen efter åkte vi ner till byn Elbrus, där vi startade våran bestigning av berget via den mycket ovanligare östra leden. Själva bestigningen tog totalt 10 dagar med några dagar för acklimatisering och vila inräknat. Vi tog även den östra leden ner då vi kände att det var omotiverat mycket besvär med att ta all packning över den östra toppen bara för att komma ner på den södra leden. Tyvär kom vi aldrig upp på den västra toppen då vi vände på den östra för at vi kände att klockan hade blivit lite väl mycket, det hade nämligen varit väldigt dåligt väder på eftermiddagarna nästan alla dagar vi varit på berget. När vi kom ner spenderade vi en del tid på den ryska landsbyggden, köpte billiga ylle produkter och åt god mat. Sedan var det dax att sätta sig på flyget hem igen.

Utsikt från Kaskasapaktes sydvästkam.

Kaskasapakte ligger i norra delen av Kebnekaise massivet och anses vara ett av dom svårare bergen i Sverige att bestiga. Detta beror på att det inte finns någon "lätt" väg upp, utan alla vägar kräver en viss mån av klättring. Det finns två vägar att välja på om man inte vill ha riktigt utmanande ren klättring, och dessa två är sydvästkammen, eller vägen via Kaskasatjåkka. Vi hade valt att ta andra alternativet upp och första ner vilket skulle visa sig vara en dålig ide.

Första dagen bestod av vandring från Nikkaluokta bort till Tarfala för att där slå läger en bit bort från stugorna där. Resten av kvällen ägnades åt att se till att vi skulle få med oss alla grejer och att utrusningen var i form. Nästa dag var det upp så fort solen hade börjat gå upp, och efter en sedvanlig grötfrukost bar det iväg mot Kaskasatjåkka. Vi valde denna gång att gå via syd-öst kammen, vilket i efterhand kanske inte var så smart då det var en tidskrävande väg, även om det var en rolig sådan.

Väl uppe på toppen gick det snabbt att nå basen till Kaskasapakte, och det kändes som vi hade bra flyt. Det var här någonstans mellan toppen på Kaskasatjåkka och basen på Kaskasapakte som vi insåg: Ingen kastrull till maten! Men skam den som ger sig, vi bestämde att matbrist inte var en tillräcklig anledning att vända om, vi hade ju gott om vatten fortfarande. Vägen upp till toppen gick så smidigt det kan gå med tanke på att det var lite mer tekniskt denna bit och vi var tre personer på ett rep, men inga problem. Det började dock bli lite småkallt. Väl uppe på toppen hade det börjat mulna på och vi befann oss helt plötsligt inne i ett stort moln, men det var ett senare problem, nu skulle det firas genom att dela på en flaska lättöl som Stefan hade envisats med att släpa upp, och det var inte en så dålig ide helt plötsligt.

Blev ingen lång paus på toppen, det började bli sent och sikten var inte särskilt uppmuntrande ändå, så vi begav oss ner mot sydvästkammen. Första biten här var lätt och krävde ingen riktig klättring, vilket var tur då det började bli mörkt. Dock så tog det inte så lång tid innan vi kom till första stupet. Som tur var hittade vi ett befintligt ankare vi kunde använda. När alla kommit ner och vi skulle dra igenom repet så fastnade det såklart! Victor tog på sig uppdraget att klättra upp igen utan säkring för att försöka få loss det, det som hade hänt var att att åttan var kvar i änden. Lätt att göra misstag när man varit på berget hela dagen utan mat och alla började vara rejält utmattade och frusna.

När vi kom till nästa stup var det helt mörkt och klättringen startade i skenet av pannlampor. Att säkra nu var det ingen som rusade fram för att göra. Det innebar att sitta still och skaka av köld samtidigt som man försökte vara 100% fokuserad på personen som klättrade och framförallt på att man inte skulle somna, vilket låg extremt nära tillhands efter alla timmar på berget plus mat och vätskebrist. Som tur var så började det ljusna när vi skulle starta den svåraste delen av klättringen. Ljuset och värmen gav oss ny energi att fortsätta. När vi var nere från det stupet såg vi en fantastisk syn! Vi var ovanför molnen och soluppgång. Otroligt vackert. Som extra bonus var det en av oss som kom på att vi faktiskt hade varsin Wasa-sandwich längst ner i ryggsäcken. Detta lilla energitillskott plus att vi fick tag på mer vatten gjorde att vi utmattade men vid betydligt bättre humör kunde ta oss ner den sista biten för berget och bort till tältet. Efter ca 26 timmar på berget tog vi oss i kragen och gjorde mat trotts all trötthet och somnade sedan väldigt snabbt. Kvar var nu bara att packa ihop allt och vandra tillbaka till Nikkaluokta där vi sov innan vi körde hem till Umeå igen.

I slutet på mars satte vi oss i bilen och åkte norrut, målet denna gång var berget Akka. Akka ligger i Stora sjöfallets nationalpark och är det berg som har högst höjdskillnad från fot till topp i Sverige, nästan 1500m och är 2016 meter högt. Namnet Akka är samiskt och kommer ifrån namnet på den samiska gudinnan som stod för det kloka och sköna här i världen.

Vi hade bara 4 dagar på oss så det gällde att det flöt på ganska bra med väder och dylikt när vi kom fram. Första dagen skidade vi över Akkajaure och när vi kom fram fick vi erbjudande om att vi kunde få övernatta i vedboden vid Akkastugorna, det var en väldigt stor vedbod med gott om plats utan ved så detta var ett bra alternativ mot att slå upp tält sent på kvällen. Dag två bestod av att ta sig upp så långt som möjligt på berget, eftersom vi kom iväg ganska sent så satsade vi på att hitta en bra tältplats för slagläge dagen efter, tyvärr började vädret bli sämre ju längre av dagen som gick, och när vi kom upp dit vi skulle slå läger så hade det blåst upp rejält. Så det blev snabbt upp med tältet och in och sova och hoppas på en bättre dag nästa dag.

Dag 3 grydde och vi vaknade till ett väldigt blåsigt och vitt väder. Sikten var dessutom väldigt dålig, så vi beslöt att vänta i tältet några timmar och hoppas på bättre väder. Tyvärr hände det inte mycket med vädret och eftersom vi inte hade några extradagar så var det bara att packa ihop våra saker och börja skida neråt igen. Det hade nu börjat bli väldigt slaskigt eftersom vi var ute sent på säsongen. Leden över sjön var delvis nästa helt under vatten och vi konstaterade snabbt att detta var nog sista veckan som man kunde korsa någorlunda torrskodd och säker. Efter vi satt oss i bilen och börjat köra hem så såg vi över Akkas topp hur det började klarna upp och såg nu riktigt bra ut. Typiskt. Men det var nog inte det sista vi såg av Akka.

Gruppbild på Kebnekaises sydtopp 2104m.ö.h.

Kebnekaise är Sveriges högsta berg och består av två toppar, Nord- och Sydtoppen. Nordtoppen är 2097 m.ö.h och sommaren 2005 var Sydtoppen 2104 m.ö.h. men eftersom Sydtoppen utgörs av en glaciär ändras därför höjden ständigt med glaciärens tillväxt och avsmältning. Kebnekaise tillhör Kiruna kommun.

I början av Juni åkte vi till Nikkaluokta för en 10 dagars vandring i området. Vi började vår vandring mot Kebnekaise Fjällstation där vi sov vår första natt. Turen gick sedan vidare mot Kebnekaises toppar via Singivaggi, så vi kom upp mot Kebnekaise bakvägen. När vi på Nationaldagen kom upp på Kebnekaises Sydtopp var det redan kväll men väldigt fint väder och vi beslutade oss för att spendera natten i den gamla toppstugan. Nästa dag vandrade vi kammen över till Nordtoppen trots väldig dimmigt väder och mycket begränsad sikt. Eftersom vädret inte var speciellt bra bestämde vi oss för att

spendera ytterligare en natt i stugan för att nästa dag ta den östra leden ner som var lite besvärlig på grund av all snö. Vi gick ner till Kebnekaise Fjällstation för att där torka kläder och skor, vi tältade sedan en bit från fjällstationen. Vi beslutade att följande dag skulle vi gå till Tarfala stugan för att försöka bestiga Kaskasatjåkka (2076m) och Kaskasapakte. På väg till stugan började det blåsa väldigt häftigt och vi fick i efterhand reda på att det hade varit Orkanvindar och högsta uppmätta var 43 sekundmeter, inte konstigt att man fick sätta sig ner och hålla i en sten en gång. Följande dag satt vi planen i verket och kom upp på Kaskasatjåkka men var tvungna att avbryta bestigningen av Kaskasapakte då vi hade med oss alldeles för lite teknisk utrustning för all snö. Vi stannade ytterligare en natt i Tarfalastugan innan vi ännu en gång begav oss förbi Kebnekaise Fjällstation. Härifrån besteg vi Tolpagorni via den östra vägen, så vi kom upp i "skålen" och därifrån var det en lättare klättertur upp på toppen. Dagen efter gick vi tillbaka till Nikkaluokta och tog bilen hem igen.

Teamet står just nu på toppen Adolfo Calle (4220m)!

Det var den första toppen under acklimatiseringsturen och imorgon flyttas lägret till Camp El Salto.

Adolfo Calle är den högsta punkten till vänster.